Min förlossningsberättelse: Inskrivningen


I nästan två dygn har jag arbetat och kämpat hemma innan vi åkte in till BB Stockholm och jag hade alltså inte öppnat mig något sedan mitt besök hos min barnmorska på torsdagen. Undertiden jag var hemma, var det andning, TENS-apparaten och värmekudden som höll mig flytande. Jag fick mycket beröm av barnmorskan när vi var inne på BB Stockholm över att jag andades så fint genom alla mina värkar. Under hela värkarbetet kände jag mig mycket fokuserad och mitt mål var klart min bebis på mitt bröst höra den skrika.
Jag försökte slappna av och inte spänna mig och låta värken passera genom min kropp samtidigt som jag oftast stod och hängde på sambon.
Tillslut gick det inte mer och på eftermiddagen beordrar jag sambon att nu kontaktar du sjukhuset för jag måste in. Vi får besked om att det nu är fullt på BB Stockholm och vi får åka från Täby till SÖS istället. Jag blir återigen förtvivlad jag har så ont och jag vill till trygga BB Stockholm som vi varit på besök flera gånger (var ju där när bebis skrämde oss). Jag försöker förhandla med sambon och tänker att om jag ligger blickstilla i sängen tills vi får plats på BB så går det. Jag växlar mellan ilska och förtvivlan och vägrar att åka. Sambon får lirka och lugna mig och tillslut går jag med på att åka iväg. Det är ingen lång sträcka till SÖS, men i mitt tillstånd var det den värsta åkturen jag haft skulle jag tro. Mina värkar var intensiva och oftast kom värkarna om två och jag fick inte mycket utrymme för vila.
Väl framme får jag efter undersökningen veta att jag fortfarande inte öppnat mig mer än en centimeter. Mitt hjärta sjunker ned som en sten och jag börjar känna mig väldigt frustrerad samtidigt som jag grips av en jävlaranamma här ska det minsann arbetas fram ett barn. Jag blir i alla fall inlagd för jag har haft värkar i över två dygn. De vill att jag ska få vila för jag inte sovit ordentligt sedan värkarna kom igång och föreslår att jag ska få en spruta morfin för att hjälpa min kropp att slappna av och på så sätt kanske det även hjälper mig komma vidare i förlossningen. Det är nu jag börjar känna att allt håller på att avvika helt från vad jag tänkt, önskat och visualiserat under mina värkar. Jag är nålrädd och hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag ville försöka undvika alla nålar och vara fastkopplad med sladdar till apparter så mycket som möjligt, jag ville ha en aktiv förlossning och jobba med smärtan istället. Trots rädslan tog jag sprutan utan att tjafsa och istället fokuserade jag på mina värkar och andningen samtidigt som sambon var ett stort stöd. Jag kände att jag kunde överlåta till barnmorskorna att komma med medicinska förslag och beslut så kunde jag fokusera på att föda barn.
Efter några timmar sömn (nåja vaknade vid varje värk för de avtog då inte), lite mat och ytterligare värkar hade jag fortfarande inte öppnat mig något mera och fick besked att det bästa är att sätta igång mig. Jag skulle få en epidural, värkstimmulerande dropp och peta hål på fosterhinnan. Om jag var rädd för morfinsprutan var det inget emot epiduralen. Runt 22 tiden på söndagsnatten kom narkosläkaren som skulle sätta in epiduralen. Jag var rädd som bara den, men läkaren var inte typen som daltar med människor. Han gjorde klart för mig att epiduralen är ”frivillig” och ska jag ha den görs det nu eller så går han. Rädd som bara den tog jag ett djupt andetag sökte trygghet hos min sambo och ett lugn och beslutsamhet kom fram inom mig. Styrka jag inte visste jag hade kom plötsligt fram och även detta hinder övervanns snabbt med hjälp och stöd av sambon. Epiduralen ger mig en klåda över hela kroppen som gör mig vansinnig och nästan är lika jobbig som värkana. När epiduralen fått värka och jag fortfarande inte kommer vidare i min förlossning tar man hål på fosterhinnan och sätter in värkstimulernade dropp. Hela söndagsnatten passerade utan mycket resultat och runt halv fem måndagmorgon var jag öppen 3cm istället för 1. Jag är hela tiden ständigt övervakad med sladdar och min aktiva förlossning som jag hade ställt in mig på gick helt åt pipan då bebis hjärtelag var lite för höga på över 200 slag. Istället för att gå runt och gunga på min pilatesboll blev jag sängliggande under nästan hela tiden. Då man är lite orolig över att bebisen verkar lite stressad inne i min mage tar man blodprov på fontanellen för att kolla värderna. Doktorn meddelar att hon ser fullt med mörkt tjock hår på bebisens huvud. Det har den efter mig utbrister jag och gråter. När jag föddes hade jag tjockt svart hår över hela huvudet. Att vi ska få ett barn blir så verkligt när jag får höra om håret på huvudet. Jag känner att det ger mitt ännu mer bränsle att orka med förlossningen. Vår bebis är så nära nu, om den bara ville komma snart. Det visar sig att värdena är bra, men man fortsätter att övervaka mig med CTGn. Vid det här laget är jag ganska slutkörd och man beslutar att stänga av det värkstimulernade droppet för att låta mig vila. Vi får lite frukost och sedan får jag försöka sova någon timme. Efter vilan är jag glad och sugen på att föda barn, men först vill jag duscha och det får jag. Efteråt sätter man en elektrod på bebisens skalp för att ta CTG och jag får äntligen vara aktiv i förlossningen. Sambon drar igång ”svängig” musik och jag sitter på pilatesbollen och vaggar för glatta livet. Jag är nu öppen 5 cm och jag tänker yes äntligen, nu kör vi! Fortfarande har bebisen förhöjda hjärtljud, men det går äntligen framåt. Halv tre på eftermiddagen undersöker barnmorskan mig igen och säger att jag är öppen 6-7cm och fortfarande en tjockkant på 1 cm och att hon ska prata med läkaren. Vid tretiden kom läkaren in för en undersökning och förklarade att trots att jag numera är öppen 6-7cm har jag fortfarande 1cm kant. Jag inser plötsligt vart läkaren är på väg och det känns som någon drar ned rullgardinen. Hon fortsätter och förklarar att visst kan få fortsätta förlossningen om jag vill, men att de rekommenderar att jag gör ett kejsarsnitt då förlossningen pågått länge och bebisen är lite stressad inne i magen med förhöjda hjärtslag och de är inte riktigt säkra på hur bebisens huvud ligger. Då kanten inte vill utplånas skulle jag troligtvis få göra ett snitt ändå även om jag skulle fortsätta i 12 timmar till. Vi förstår båda att kejsarsnittet är det bästa för alla, men jag vill ändå få lite tid och prata igenom allt med sambon innan vi tar ett beslut.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s