Min förlossningsberättelse: förlossningen


Allt som jag önskat och tänkt inför förlossningen har nu gått åt pipsvängen. Jag är på SÖS istället för BB Stockholm, har dropp i armen, en epiduralbedövning i ryggen som ger mig en fruktansvärd klåda och jag har precis pratat med läkaren på BB om att göra ett kejsarsnitt. Allt har gått precis tvärtom som jag ville. Ett av mina mål jag har haft under hela graviditeten som jag plockat fram när det varit jobbigt var att jag ville veta hur det kändes att föda barn, uppleva krystvärkar, ta reda på hur mycket jag och min kropp orkar och nu står det klart att jag inte kommer få vara med om detta. Jag har för berett mig på flera olika scenarion under förlossningen och tänk på hur jag ska komma vidare trots att det inte blir som jag vill, igångsättning etc utom just för kejsarsnitt. Kejsarsnitt fanns aldrig ens en tanke på att det skulle kunna hända. Jag är ganska ung, frisk och ”välbyggd” varför skulle det inte gå att föda då? Jag saknade helt strategi för hur jag skulle hantera situationen.
Min rädslan över att behöva vara vaken samtidigt som någon skär upp mig och besvikelsen över att jag inte får föda mitt barn gör att jag nu första gången jag bryter ihop. Jag ligger i en hög och bara gråter och skakar. Jag kan inte förstå vad jag har gjort fel. Jag har gjort allt vad jag kunnat, fortsatt varit positiv trots rädslor och följt alla medicinska råd barnmorskan och läkarna gett. Vi beslutar ändå att välja ett snitt trots alla mina rädslor, men det måste göras snarast jag klarar inte att ligga i timmar och vänta på att få göra ett snitt. Läkaren säger att det är skiftbyte nu, men så fort de bytt personal kan de sätta igång. Jag frågar också läkaren om jag kan få sövas för jag klara inte av tanken på att vara vaken under operationen och läkaren förklara att jag vill vara vaken för att få träffa mitt barn, men säger att hon ska be narkosläkaren prata med mig om operationen. När narkosläkaren kommer förklarar hon att sövas kommer inte på tal då det är en ökad risk för dödsfall när man är gravid då mitt svalg är svullet och slutar jag andas är det inte säkert att de lyckas ventilera mig. Efter narkosläkaren informerat om varför man gör kejsarsnitt under lokalbedövning för klarar min sambo att även om jag fått för läkarna hade han ALDRIG låtit mig sövas. Han förklara hur mycket jag betyder för honom och hur mycket han tycker om mig samtidigt som han ligger och håller om mig i sängen. Barnmorskan har stängt av det värkstimmulerande droppet och vi ligger bara och väntar på att jag ska få rullas in i operationssalen. Vid 17 tiden är det dags att åka in på operation och jag började gråta hysteriskt. Jag grät, hackade tänder och hela min kropp skakade. Jag var livrädd och hade sån dödsångest inför ingreppet. När de försökte sätta in en port i armen för dropp skakade jag så att sköterskan helt misslyckades.
Utan sambon vid min sida under hela operationen vet jag inte om jag hade funnit styrkan och modet att trots dödsångesten ändå genomföra det som faktiskt är bäst för alla parter. Jag lyckades till slut återfå lugnet och under hela operationen sökte jag hans ögon och hans styrka och lugn var det som hjälpte mig igenom det hela. Den 22 april kl 17.35 kom äntligen vår dotter som vägde 4100g och var 54cm lång. Jag fick en snabb titt på vår dotter innan sambon och barnmorskan gick iväg för att undersöka henne. Sedan kom de tillbaka och barnmorskan la vår dotter på mitt bröst där hon genast började amma samtidigt som läkarteamet sydde ihop mig. Sedan fick jag åka upp till uppvaket och sambon fick stanna med vår dotter för övervakning innan vi åter fick förenas en timme senare upp på uppvaket.
Det visade sig att bebisen legat och tittat framåt i mitt bäcken och fastnat med sitt huvud på något vis. När hon föddes hade hon en äggformad bula på sitt huvud då hon fastnat i mitt bäcken.
Trots att förlossningen slutade i ett ”trauma” för mig som jag har behövt/behöver bearbeta är ändå upplevelsen av förlossningen fin och mycket positiv. Jag lärde mig mycket om mig själv och vilken enorm styrka jag ändå besitter. Efter varje motgång lyckas jag samla mig och gå vidare trots rädslor. Samarbetet mellan mig och sambon var också väldigt bra, hans närvaro och stöd var ovärderligt och hans lugn och lyhördhet hjälpte mig att hålla mig lugn och sansad. Enligt sambon inte var några problem för jag var lugn och trygg hela vägen han behövde inte göra mycket mer än att påminna mig att andas, hålla mig i handen och serva mig med dryck och dyl medan barnmorskorna skötte allt medicinskt. Alla barnmorskor, undersköterskor var fantastiska och uppmuntrande, de var respektfulla mot mina önskningar och behov samtidigt som de hjälpte mig med de rätta medicinska besluten.

20130827-210653.jpgEn trött och omtöcknad mamma och hungrig flicka på uppvaket

20130827-210916.jpgPå BB inlindad som en liten burrito

20130827-211119.jpgknappt ett dygn gammal

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s