Min förlossningsberättelse: förlossningen

Allt som jag önskat och tänkt inför förlossningen har nu gått åt pipsvängen. Jag är på SÖS istället för BB Stockholm, har dropp i armen, en epiduralbedövning i ryggen som ger mig en fruktansvärd klåda och jag har precis pratat med läkaren på BB om att göra ett kejsarsnitt. Allt har gått precis tvärtom som jag ville. Ett av mina mål jag har haft under hela graviditeten som jag plockat fram när det varit jobbigt var att jag ville veta hur det kändes att föda barn, uppleva krystvärkar, ta reda på hur mycket jag och min kropp orkar och nu står det klart att jag inte kommer få vara med om detta. Jag har för berett mig på flera olika scenarion under förlossningen och tänk på hur jag ska komma vidare trots att det inte blir som jag vill, igångsättning etc utom just för kejsarsnitt. Kejsarsnitt fanns aldrig ens en tanke på att det skulle kunna hända. Jag är ganska ung, frisk och ”välbyggd” varför skulle det inte gå att föda då? Jag saknade helt strategi för hur jag skulle hantera situationen.
Min rädslan över att behöva vara vaken samtidigt som någon skär upp mig och besvikelsen över att jag inte får föda mitt barn gör att jag nu första gången jag bryter ihop. Jag ligger i en hög och bara gråter och skakar. Jag kan inte förstå vad jag har gjort fel. Jag har gjort allt vad jag kunnat, fortsatt varit positiv trots rädslor och följt alla medicinska råd barnmorskan och läkarna gett. Vi beslutar ändå att välja ett snitt trots alla mina rädslor, men det måste göras snarast jag klarar inte att ligga i timmar och vänta på att få göra ett snitt. Läkaren säger att det är skiftbyte nu, men så fort de bytt personal kan de sätta igång. Jag frågar också läkaren om jag kan få sövas för jag klara inte av tanken på att vara vaken under operationen och läkaren förklara att jag vill vara vaken för att få träffa mitt barn, men säger att hon ska be narkosläkaren prata med mig om operationen. När narkosläkaren kommer förklarar hon att sövas kommer inte på tal då det är en ökad risk för dödsfall när man är gravid då mitt svalg är svullet och slutar jag andas är det inte säkert att de lyckas ventilera mig. Efter narkosläkaren informerat om varför man gör kejsarsnitt under lokalbedövning för klarar min sambo att även om jag fått för läkarna hade han ALDRIG låtit mig sövas. Han förklara hur mycket jag betyder för honom och hur mycket han tycker om mig samtidigt som han ligger och håller om mig i sängen. Barnmorskan har stängt av det värkstimmulerande droppet och vi ligger bara och väntar på att jag ska få rullas in i operationssalen. Vid 17 tiden är det dags att åka in på operation och jag började gråta hysteriskt. Jag grät, hackade tänder och hela min kropp skakade. Jag var livrädd och hade sån dödsångest inför ingreppet. När de försökte sätta in en port i armen för dropp skakade jag så att sköterskan helt misslyckades.
Utan sambon vid min sida under hela operationen vet jag inte om jag hade funnit styrkan och modet att trots dödsångesten ändå genomföra det som faktiskt är bäst för alla parter. Jag lyckades till slut återfå lugnet och under hela operationen sökte jag hans ögon och hans styrka och lugn var det som hjälpte mig igenom det hela. Den 22 april kl 17.35 kom äntligen vår dotter som vägde 4100g och var 54cm lång. Jag fick en snabb titt på vår dotter innan sambon och barnmorskan gick iväg för att undersöka henne. Sedan kom de tillbaka och barnmorskan la vår dotter på mitt bröst där hon genast började amma samtidigt som läkarteamet sydde ihop mig. Sedan fick jag åka upp till uppvaket och sambon fick stanna med vår dotter för övervakning innan vi åter fick förenas en timme senare upp på uppvaket.
Det visade sig att bebisen legat och tittat framåt i mitt bäcken och fastnat med sitt huvud på något vis. När hon föddes hade hon en äggformad bula på sitt huvud då hon fastnat i mitt bäcken.
Trots att förlossningen slutade i ett ”trauma” för mig som jag har behövt/behöver bearbeta är ändå upplevelsen av förlossningen fin och mycket positiv. Jag lärde mig mycket om mig själv och vilken enorm styrka jag ändå besitter. Efter varje motgång lyckas jag samla mig och gå vidare trots rädslor. Samarbetet mellan mig och sambon var också väldigt bra, hans närvaro och stöd var ovärderligt och hans lugn och lyhördhet hjälpte mig att hålla mig lugn och sansad. Enligt sambon inte var några problem för jag var lugn och trygg hela vägen han behövde inte göra mycket mer än att påminna mig att andas, hålla mig i handen och serva mig med dryck och dyl medan barnmorskorna skötte allt medicinskt. Alla barnmorskor, undersköterskor var fantastiska och uppmuntrande, de var respektfulla mot mina önskningar och behov samtidigt som de hjälpte mig med de rätta medicinska besluten.

20130827-210653.jpgEn trött och omtöcknad mamma och hungrig flicka på uppvaket

20130827-210916.jpgPå BB inlindad som en liten burrito

20130827-211119.jpgknappt ett dygn gammal

Annonser

Min förlossningsberättelse: Inskrivningen

I nästan två dygn har jag arbetat och kämpat hemma innan vi åkte in till BB Stockholm och jag hade alltså inte öppnat mig något sedan mitt besök hos min barnmorska på torsdagen. Undertiden jag var hemma, var det andning, TENS-apparaten och värmekudden som höll mig flytande. Jag fick mycket beröm av barnmorskan när vi var inne på BB Stockholm över att jag andades så fint genom alla mina värkar. Under hela värkarbetet kände jag mig mycket fokuserad och mitt mål var klart min bebis på mitt bröst höra den skrika.
Jag försökte slappna av och inte spänna mig och låta värken passera genom min kropp samtidigt som jag oftast stod och hängde på sambon.
Tillslut gick det inte mer och på eftermiddagen beordrar jag sambon att nu kontaktar du sjukhuset för jag måste in. Vi får besked om att det nu är fullt på BB Stockholm och vi får åka från Täby till SÖS istället. Jag blir återigen förtvivlad jag har så ont och jag vill till trygga BB Stockholm som vi varit på besök flera gånger (var ju där när bebis skrämde oss). Jag försöker förhandla med sambon och tänker att om jag ligger blickstilla i sängen tills vi får plats på BB så går det. Jag växlar mellan ilska och förtvivlan och vägrar att åka. Sambon får lirka och lugna mig och tillslut går jag med på att åka iväg. Det är ingen lång sträcka till SÖS, men i mitt tillstånd var det den värsta åkturen jag haft skulle jag tro. Mina värkar var intensiva och oftast kom värkarna om två och jag fick inte mycket utrymme för vila.
Väl framme får jag efter undersökningen veta att jag fortfarande inte öppnat mig mer än en centimeter. Mitt hjärta sjunker ned som en sten och jag börjar känna mig väldigt frustrerad samtidigt som jag grips av en jävlaranamma här ska det minsann arbetas fram ett barn. Jag blir i alla fall inlagd för jag har haft värkar i över två dygn. De vill att jag ska få vila för jag inte sovit ordentligt sedan värkarna kom igång och föreslår att jag ska få en spruta morfin för att hjälpa min kropp att slappna av och på så sätt kanske det även hjälper mig komma vidare i förlossningen. Det är nu jag börjar känna att allt håller på att avvika helt från vad jag tänkt, önskat och visualiserat under mina värkar. Jag är nålrädd och hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag ville försöka undvika alla nålar och vara fastkopplad med sladdar till apparter så mycket som möjligt, jag ville ha en aktiv förlossning och jobba med smärtan istället. Trots rädslan tog jag sprutan utan att tjafsa och istället fokuserade jag på mina värkar och andningen samtidigt som sambon var ett stort stöd. Jag kände att jag kunde överlåta till barnmorskorna att komma med medicinska förslag och beslut så kunde jag fokusera på att föda barn.
Efter några timmar sömn (nåja vaknade vid varje värk för de avtog då inte), lite mat och ytterligare värkar hade jag fortfarande inte öppnat mig något mera och fick besked att det bästa är att sätta igång mig. Jag skulle få en epidural, värkstimmulerande dropp och peta hål på fosterhinnan. Om jag var rädd för morfinsprutan var det inget emot epiduralen. Runt 22 tiden på söndagsnatten kom narkosläkaren som skulle sätta in epiduralen. Jag var rädd som bara den, men läkaren var inte typen som daltar med människor. Han gjorde klart för mig att epiduralen är ”frivillig” och ska jag ha den görs det nu eller så går han. Rädd som bara den tog jag ett djupt andetag sökte trygghet hos min sambo och ett lugn och beslutsamhet kom fram inom mig. Styrka jag inte visste jag hade kom plötsligt fram och även detta hinder övervanns snabbt med hjälp och stöd av sambon. Epiduralen ger mig en klåda över hela kroppen som gör mig vansinnig och nästan är lika jobbig som värkana. När epiduralen fått värka och jag fortfarande inte kommer vidare i min förlossning tar man hål på fosterhinnan och sätter in värkstimulernade dropp. Hela söndagsnatten passerade utan mycket resultat och runt halv fem måndagmorgon var jag öppen 3cm istället för 1. Jag är hela tiden ständigt övervakad med sladdar och min aktiva förlossning som jag hade ställt in mig på gick helt åt pipan då bebis hjärtelag var lite för höga på över 200 slag. Istället för att gå runt och gunga på min pilatesboll blev jag sängliggande under nästan hela tiden. Då man är lite orolig över att bebisen verkar lite stressad inne i min mage tar man blodprov på fontanellen för att kolla värderna. Doktorn meddelar att hon ser fullt med mörkt tjock hår på bebisens huvud. Det har den efter mig utbrister jag och gråter. När jag föddes hade jag tjockt svart hår över hela huvudet. Att vi ska få ett barn blir så verkligt när jag får höra om håret på huvudet. Jag känner att det ger mitt ännu mer bränsle att orka med förlossningen. Vår bebis är så nära nu, om den bara ville komma snart. Det visar sig att värdena är bra, men man fortsätter att övervaka mig med CTGn. Vid det här laget är jag ganska slutkörd och man beslutar att stänga av det värkstimulernade droppet för att låta mig vila. Vi får lite frukost och sedan får jag försöka sova någon timme. Efter vilan är jag glad och sugen på att föda barn, men först vill jag duscha och det får jag. Efteråt sätter man en elektrod på bebisens skalp för att ta CTG och jag får äntligen vara aktiv i förlossningen. Sambon drar igång ”svängig” musik och jag sitter på pilatesbollen och vaggar för glatta livet. Jag är nu öppen 5 cm och jag tänker yes äntligen, nu kör vi! Fortfarande har bebisen förhöjda hjärtljud, men det går äntligen framåt. Halv tre på eftermiddagen undersöker barnmorskan mig igen och säger att jag är öppen 6-7cm och fortfarande en tjockkant på 1 cm och att hon ska prata med läkaren. Vid tretiden kom läkaren in för en undersökning och förklarade att trots att jag numera är öppen 6-7cm har jag fortfarande 1cm kant. Jag inser plötsligt vart läkaren är på väg och det känns som någon drar ned rullgardinen. Hon fortsätter och förklarar att visst kan få fortsätta förlossningen om jag vill, men att de rekommenderar att jag gör ett kejsarsnitt då förlossningen pågått länge och bebisen är lite stressad inne i magen med förhöjda hjärtslag och de är inte riktigt säkra på hur bebisens huvud ligger. Då kanten inte vill utplånas skulle jag troligtvis få göra ett snitt ändå även om jag skulle fortsätta i 12 timmar till. Vi förstår båda att kejsarsnittet är det bästa för alla, men jag vill ändå få lite tid och prata igenom allt med sambon innan vi tar ett beslut.

Min förlossningsberättelse: hemma

Mina värkar satte igång på förmiddag fredagen den 19 april. Till en början mycket oregelbundet och jag meddelade sambon som då var på jobbet att nu har det startat. Eftersom värkarna var oregelbundna och arbetet hemma innan själva förlossningen kan ta tid tyckte jag han kunde avsluta sitt möte, men sen ville jag att han kommer hem och håller mig sällskap. Jag kände mig glad, pirrig och förväntansfull men fullt besluten om att jag ska arbeta så jag äntligen får träffa min bebis. Äntligen kan jag göra något och gjorde misstaget att säga till min sambo att vi nog ändå kommer få en bebis innan helgen är slut. Eftersom jag vet att latentfasen kan vara väldigt lång försöker jag vila så mycket jag kan och samla kraft inför förlossningen. Det är mest äta, vila och mysa vetekudden som gäller. Värkarna höll på under hela lördagen samtidigt som de tilltar i stryka och intensitet, vi hade lite kontakt med sjukhuset men var fortfarande så oregelbundna och först söndagsmorgon har jag regelbundna värkar tre på tio minuter och vi åker till BB Stockholm. Där får vi besked att för att bli inskrivna på sjukhuset måste jag uppfylla två av tre kriterier; vattnet ska ha gått, jag ska vara öppen fem centimeter och ha regelbundna värkar tre på tio minuter. Efter att ha blivit undersökt konstaterar barnmorskan att jag bara uppfyller ett kriterium då jag bara är öppen en centimeter. Barnmorskan ber mig att åka hem för att fortsätta mitt värkarbete hemma då de inte kan göra något för mig just nu och om jag stannar kommer jag att uppleva att förlossningen är lång och utdragen. Jag blir ombedd att komma in igen om vattnet går eller värkarna blir outhärdliga. Besviken över att blivit hemskickad surar jag i bilen.